Jag och Cäta

Jag hade redan bestämt mig. Jag skulle springa. Jag tänkte springa medellångt. Men jag visste inte hur. Har gjort så pass många distanspass de sista veckorna att jag gärna skulle göra något annat. Intervall? Backe? Snabbdistans? Tröskelpass? Dessutom är det sällan jag och Cäta är vänner när det kommer till löpningen. Klart att jag ska löpa själv. Annars får jag ju ingen träning.

Bestämde mig för att Gränsö är ett bra mål. Kanske inte runt hela leden, för hemifrån mig och runt och sen tillbaka är det drygt 18 km, säkert närmare 19 km. De kilometrarna trodde jag inte att jag hade i kroppen i morse. I alla fall orkade jag inte pressa ur mig dem. Tänkte då att jag tar halva leden, viker vid Lillön. Då borde rundan landa runt 13-14 km. Det blir lagom.

Men hur ska jag springa då? I går när jag sprang var det med tunga ben. Tur för mig att det fanns dem som hade det ännu värre, så jag ville inte klaga. Även i onsdags när jag skulle springa snabbt på bana så var det ett inbyggt motstånd som inte ville släppa fram min potential. Så jag skippar det här med vanlig distans.

Snabbdistans då? Nja, det är för långt och jag sprang som sagt ett sånt pass i onsdags. Intervaller? Tja, kanske, men även där brukar den totala längden på passen vara kortare än såhär. Tänkte då progressiv distans. Börja lugnt, för att sedan stegvis öka tempot var 3-4:e km. Tanken var 5:20-5:00-4:40 som utgångspunkt. Har gjort det tidigare med blandade resultat, men det är ett roligt pass.

Jag bytte om och skulle precis ge mig ut till mitt progressiva distanspass runt Gränsö om ca 13-14 km när jag ångrade mig. Jag stod i dörren och skulle precis stänga den, när Cätas öra kom i vägen, så att jag fick sätta mig ner på huk och flytta hennes öra. Precis då ångrade jag mig. Klart att Cäta ska med!

Cäta på väg hem från dagis tidigare under veckan

Fram med koppel, bajspåsar och ställa om i huvudet. Ut och upp till starten vid Strömsbron. Jogga sakta, ingen progressivitet nu. Försöka vara vänner hela vägen. Oj vad bra det går. Cäta ligger först, utan att dra. Perfekt löparkompis. Shit! Det var inte igår. Det var även på tiden. Vi kan vara vänner.
Det höll kanske 10 km, sen blev vi ovänner igen. Eller inte ovänner, men inte lika mycket vänner. I vilket fall som helst så var det steg framåt i vår löpning tillsammans.

Jag saknar faktiskt att springa med henne, även om nackdelarna fortfarande överväger fördelarna. Hon behöver inte motionen, eftersom hon springer runt hela dagarna på dagis. Jag behöver motionen och pulsen som jag har svårt att få när jag springer med henne. Men det är bra att skapa band. Det är bra på helgen, när hon inte är på dagis. Det är bra för mig just nu, när jag har långt kvar till nästa mål och dessutom kände mig rätt vilsen i dagens pass.

Facit blev alltså 10 bra km med Cäta och totalt över 13,5 km i 5:40-tempo. I det hela taget var det bra, om än långsamt.