En gång i tiden, när jag dömde fotboll, så sprang vi löptest 2 ggr/år. Dels innan säsongen startade och dels under sommaren, precis innan höstsäsongen skulle dra igång. Klarade man inte testet så fick man inte döma förrän man faktiskt klarat det. Inte mer med det. Testet gjordes om under de år som jag dömde, men det senaste, och nuvarande, testet är relativt utslagsgivande. Man börjar med 6x40 m sprint, samtliga lopp ska vara under en viss tid för att få döma på en viss nivå. Missar man ett lopp så får man en 7:e chans att klara det. Missar man två så är man ute. Här klarar de allra flesta redan på de 6 ordinarie försöken.
Det som sållar agnarna från vetet är 24x150 m + gåvila 50 m. Olika divisioner har som sagt olika tidskrav, men på min nivå skulle man springa 150 m på 30 sek (3:20 min/km) och sedan gå 50 m på 40 sek. Upprepa 20 gånger för godkänt och 24 för komplett test. Det var ofta jobbigt. Jag tror att jag har sprungit samtliga 24 intervaller vid alla gånger jag genomfört testet förutom en gång, då jag bröt redan efter 7 intervaller. Hur som helst så flyttade jag över det tempot till dagens intervallpass på bana.
5x400 m i 3:20-tempo, dvs 80 sek på 400 m. Det var vad jag siktade mot. Klarade det en gång, sen blev det succesivt sämre. Sista intervallen slutade i 3:30-tempo. Gåvila 80 sek. Det var jobbigt. Det var hemskt. Det var skönt. Det var härligt. Det var förjävligt.
Snacka om dubbla känslor.
Jag ska inte säga att jag sprang tills det svartnade, för det gjorde jag inte, men jämfört med hur jag sprungit den sista tiden (enbart distans) så var dagens pass ett sådant som kunde ha släckt ljuset.
Jag är nöjd med ett skönt och jobbigt intervallpass! Nu tar jag helg. Långpass på söndag och jobb på måndag igen.
Trevlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar