Curro, ergo sum

Volvo betyder "jag rullar". Undrar vad "jag springer" blir på latin? Det är 2012, så jag får googla. "Curro, ergo sum" blev svaret. Eller snarare "Curro". Hela frasen betyder, "jag springer, alltså finns jag". Det stämmer väldigt bra överrens med min nuvarande situation. Det känns nämligen inte som att jag funnits de sista två veckorna. Plågoandarna har cirkulerat över mig. Löparen på ena axel som vill springa. Nu, igår, jämt! På den andra axeln hittar vi sjukgymnasten, som skyndar långsamt. Dumt att dra på sig ytterligare skador och inte kunna springa Lidingöloppet, som är årets stora mål.

Idag har jag vilat tillräckligt. Två veckor totalvila (förutom 300 m lätt jogg i tisdags). Idag hade jag bestämt att jag skulle testa foten på riktigt igen. 6 km vid VO-torpet. Det finns inget 6-km spår, så planen var att fortsätta att springa på gräsmattan när jag var klar med "femman". Jag tänkte att foten får kännas lite grann, men inte plågsamt. Skulle jag bryta alla pass när jag hade någon typ av känning, så skulle det inte bli många fullföljda pass under ett år. Idag var jag dock lite extra varsam. Försökte tänka på hur jag satte ner foten. Om det blev någon skillnad om jag sprang på tå, mellanfot eller häl. Om jag pronerade foten så att jag landade mer på medialsidan, eller om jag supinerade och landade på lateralranden. Svaret är att det var klar skillnad. Att landa med mellanfoten på lateralranden är inte att föredra. Då känns det. Det gör inte ont ont, utan det känns bara att det inte är helt 100. Skulle jag springa så hela tiden så skulle jag nog få vila ett par veckor igen. Dumt!

Jag försökte istället att pronera foten och gärna springa mest på tårna. Det är svårt när det är rötter, stenar, ormar och terräng att passera, men jag försökte tänka på det i alla fall.

VO-torpets 5 km bana är till en början relativt platt och lättbemästrad. Tänkte att jag skulle hålla 5:30-tempo, för att inte skrämma kroppen helt och hållet. Första km gick på 5:18, andra 5:03. Va faan!? Jag som skulle ta det lugnt och känna efter. Konditionen har inte fått så många utmaningar de sista två veckorna. Jag har inte ens cyklat till jobbet, då en envis punktering satt stopp för detta. Hur som helst så var även den 3:e km runt 5 blankt, trots backar. Okej då, tänkte jag, och fortsatte. Så länge det inte gör ont i foten, så är faktikst tempot underordnat.

När jag väl kom till de enda stigningarna på femman, så tog jag ett beslut att göra dem flera gånger. Upp-ner-upp, vände, ner-upp-ner, vände igen och upp-ner-upp, för att sedan fortsätta som om ingenting hade hänt. Det var en bra genomkörare faktiskt och ytterligare en kilometer. Där och då slapp jag springa på gräsmattan. Väl uppe för sista backen så låg pulsen strax över 180 och andningen var lite tyngre än vanligt. Inte undra på. Jag har ju som sagt inte tränat. Fortsatte de sista två km, som är lerigare och mer tekniska, men även där relativt få höjdmeter. Kom i mål, fortsatte 30 meter för att verkligen nå 6,00 km och stängde klockan på 31,25 min, 5:14 min/km.

Foten håller, om än under parollen skynda långsamt. Fast nu ska även löparen få sitt. Trots att det är vila imorgon.

10 min efter avslutat pass, vid Skeppsbrokajen