Om söndagens långpass var ett av de skönaste, om inte årets skönaste, så har de två följande passen varit tvärt om. Tänk att man kan gå från toppen till botten på ungefär ett dygn.
I måndags var det klubblöpning som gällde. Jag sprang upp till Karstop. Mötte upp klubben. Fick höra att vi skulle springa runt Hästhagssjön. Hmm, vad är det, tänkte jag. Ca 1 mil sa de att det skulle vara. Lite terräng med. Jag som inte tycker om terräng.
Off we go. Asfalt. Grusväg. Kohage. Blåbärsris. Bergsklättring. Ravin. Asfalt. Sand. Grusväg och asfalt igen. Sen var vi tillbaka. Det bytte underlag lika ofta som det blev en ny kilometer på mätaren. Sprang hem igen. Tunga ben.
Idag drog jag istället med mig Cäta på rundan. Det var länge sedan och hon behöver ändå komma ut och göra ifrån sig lite, efter att ha varit hemma hela dagen. Fartlek 20 min stod på schemat. Tänkte att det kunde passa henne, eftersom tempot varieras rätt ofta. Hon brukar tycka om att springa väldigt snabbt, eller långsamt. Det är en intervalltjej jag har. Hur som helst så gick uppvärmningen rätt okej. Vi var bra vänner jag och Cäta. Sedan kom själva fartleken. För de mesta satt hon som ett sträck bakom mig, med kopplet som enda referenspunkt. Ibland, när hastigheten var väl hög, så skiftade hon till galopp och sprang förbi mig. Ska sägas att det är dryga 20 grader och strålande sol, så både jag och Cäta var nog påverkade av detta. Mina ben var tunga och det blev inte lättare av att jag var tvungen att dra fram Cäta med. Nu är detta pass över. Drygt 6,5 km. Tänk att det ska vara så tungt.
På tisdag kommer det att vara lätt. I regn. Lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar